I'm so sick and tired, of being sick and tired.

Somebody, turn the lights on?

Sitter här, och tänker. Tankarna håller på som myrornas krig i mitt huvud, och det är nästan svårt att se rakt.
Jag saknar W. Så himla mycket. Min lilla kusin Jimmy på 4 år har varit på besök den här veckan, och han påminner mig omedvetet om W hela tiden. Med allt.
Är det såhär det är, att förlora någon? Att bli påmind om personen konstant, oavsett vad. Jag förstår inte. Det har inte varit såhär jobbigt innan - men iofs, då har personen jag "förlorat" fortfarande varit vid liv. Det här är outhärdligt.
VARFÖR ska Jimmys favoritfilm vara "Spöket Laban" och varför säger farmor alltid det till mig?
VARFÖR ska alla prata om halvsyskon och bröder, småbarn och barnvagnar.
VARFÖR?!
Varenda liten kommentar, varenda gång jag ens ser en liten pojke som kan vara någons syskon, är det som en smäll i magen. Nej, det gör ondare än så. Det känns som om någon tar min kropp, vrider om den och mosar den med en ångvält. Varenda liten del av mitt innersta svider, gör ont som in i helvete. Jag vill isolera mig. Blunda. Glömma det.

Det här gör bara för ont. Jag funkar inte längre. Jag glömmer saker, jag glömmer till och med ibland av att svara på normala meningar. Inte konstigt att jag driver folk till vansinne. Jag kan bara inte.. JAG VILL INTE MER.

Nu blir det till att röka. Hejdå.